malin johansson

Var nere i Kungsbacka igår och red för första gången sedan november i höstas. Alltså nästan 6 månader (!) sedan jag red sist. Det kändes så förjävla bra att sitta på hästryggen igen!! Jag vet inte riktigt när jag kände just den där glädjen sist.

Jag känner verkligen att jag älskar att vara en hästtjej. Det är verkligen så jag att spendera timmar i stallet hos ett helt underbart djur.
Sista tiden med Immer var inte rolig alls. Jag kände inte minsta motivation till ridningen. Nu har jag mer motivation än någonsin

Denna veckan har varit rätt tuff. Mina känslor spelar mig ett spel. Jag är så arg ena sekunden och ledsen den andra. Sen så har jag bara känt mig så sviken också. Hatar att vara tjej då hormonerna verkligen spelar ett spel med ens huvud!

Jag har börjat sakna hästarna så otroligt mycket! Jag har inget att leva för längre. Hästarna var/är mitt liv! Nu när jag inte längre har något att göra på dagarna så blir jag galen. Visst, det är skönt att ha en frihet jag inte haft innan. Jag behöver inte längre stressa med allt för att hinna med hästarna. Men nu har jag blivit så himla rastlös och saknar att brinna för något. När jag ser andra hålla på med den sporten de älskar så känner jag bara en stor tomhet. Men Immer och min tid är över. Vi fungerar helt enkelt inte. Men det betyder inte att min tid med någon annan häst är över. Jag har ridit 2 gånger (!) sedan september. Innan red jag varenda dag. Det är en sån stor tomhet ingen just nu kan fylla. Tror jag behöver åka upp till Immer och bara se honom och klappa lite på honom. Trots att jag bara ser honom högst 2 gånger per månad, så är han fortfarande min bästa prins. Han är fortfarande min. Så jag har ju fortfarande en egen häst. Bara att jag inte har han längre... Min ponny.

När ilskan och besvikelsen bara sväller över än. Hur kan man vara så dum att man jämt står ut med detta?! Hur kan jag frivilligt stå ut med att jämt bli besviken. Självklart blir jag frustrerad på samma gång.
När man blir så frustrerande att man känner hur tårarna trycker bakom ögonen. Tror inte bara det är frustrationen som gör att tårarna trycker bakom ögonen, utan det är besvikelse också. Man ser fram emot något och längtar hela dagen. Men vad händer sen? Jo, man ser fram emot något som man innerst inne vet, aldrig kommer hända. Man har alldeles för höga förhoppningar och glömmer av att vara realistisk. Även fast att jag vet hur det alltid brukar sluta, så slutar jag inte hoppas. Att känna den besvikelsen om och om igen, är aldrig roligt. Eftersom det börjar bli av en vana och jag inte längre litar på de tomma orden jag alltid får höra. För lever man inte upp till det man sagt, så är det inget annat än tomma ord som inte är värda något. Jag har alltid haft väldigt svårt för att göra människor besvikna. Skulle aldrig klara av den skuldkänslan jag får varje gång jag gör något litet misstag. För enligt mig så skulle det kännas som ett så himla stort misslyckande ifall jag skulle göra någon besviken. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ha det på mitt samvete att jag gjort någon ledsen. Speciellt inte när de är någon man bryr sig om.

Jag vet inte vad jag ska göra av denna frustration. Den är alldeles för stor för mig att hantera. Någon dag kommer jag explodera.. Jag kommer inte längre kunna hantera det och inte heller kunna förneka alla känslor jag har.
Då kommer det inte vara några tomma ord som kommer ur min mun. Det känns bara helt meningslöst att ens anstränga sig längre, speciellt inte när den andra personen aldrig anstränger sig alls.

Ska alldeles strax åka in till stan! Ska möta upp Sanna och så ska vi fika på Starbucks.

Håret ville inte alls samarbeta idag, så får ha på mig mössan.
Haha, jag är mer eller mindre helt svartklädd idag. Förutom ett crèmevitt spetslinne.

Nu ska jag fixa det sista innan jag drar. Pusssss